Hamnens Historia

Tanken med denna flik är att dokumentera hamnens historia. Därför skulle vi vilja uppmana alla som har någonting att berätta om svunna tider i hamnen att skriva en rad till oss. Det kan handla om precis vad som helst, personligheter, båtar, händelser etc. Stort eller smått, alla bidrag mottages med tacksamhet!

Skicka ditt bidrag till: jonas.lyngemark@icloud.com

 

_______________________________________________________

2017-04-21

Följande bilder är från hamnrenoveringen/nybyggnationen 1934

2017-04-20

Nedan länkar är sju sidor i ett fantastiskt intressant dokument skrivit av Elisabeth Bergström Jansson och behandlar Vejbystrands hamn historia från mitten av 1800-talet fram till början av 2000-talet. Där går bland annat att läsa att över 50% av hamnens kostnader 1886 var i Brännvin. Hur hade det sett ut om hamnföreningen hade prioriterat sådana kostnads poster idag? Men för lite över 100 år sedan var det helt ok!

Hamnen sid 1 Hamnen sid 2 Hamnen sid 3 Hamnen sid 4 Hamnen sid 5 Hamnen sid 6 Hamnen sid 7

2015-06-15

Är du intresserad av Vejbystrands historia kan jag varmt rekommendera Sven Wendelbos sida www.vejbystrand.nu  Denna sida är väl värt ett besök!

2012-05-12

1954 skedde en renovering av hamnen som då hade ca 20 år på nacken efter nybyggnationen. Ove Johansson har haft vänligheten att visa oss följande bilder från detta renoverings arbete.

2012-05-10

Hamnen i Vejbystrand har inte alltid enbart använts  av sjöfarare. Den gamla ytterhamnen var perfekt för att lära sig att simma!  Följande bilder  är inskickade av Lasse Eriksson och visar hur det kunde gå till när det begav sig 1967. Lasse berättar att ”det var en verkligen hård simskola i yttre basängen under måttot ”simma eller sjunk””!

2011-10-30

Följande bidrag har vi fått från Monica Kruse-Petzoldt, (född Thomson)

Vi uppskattar mycket Monicas bilder och text som ger oss en liten inblick i 40-talets Vejbystrand.

Tack Monica!

 

”Den första bilden, som tyvärr är illa åtgången, visar Janne tillsammans med min morfar rådman Åhlander. Bilden är tagen1944 på vägen framför Jannes och Josefinas hus. Den vägen heter nu Jannes väg. Han var anställd trädgårdsmästare på kustsanatoriet och levde tillsammans med sin fru Josefina i ett stort gult hus. I dag ligger Viktoriagårdens äldreboende där.

Mina morföräldrar hyrde många långa år det stora huset om somrarna. Som små barn lärde min syster och jag känna dem. Jag var särskilt förtjust i Jannes häst. Hon hette Docka och betade nere på ängen bakom hamnen. Där byggs nu de nya höga husen.

De andra bilderna visar min mor och hennes ”bästis” 1942. De är 18 år gamla. Nästa blid visar de två framme på piren tillsammans med pudeln Tusse. Det togs 1944.

 

Utsikten uppe från Sanatorieskogens ena utsiktsplats blev tagit 1943.”

________________________________________________________

2011-10-20

Fiskebodarna eller ”hoddorna” i hamnen har röstats fram som
kommunens vackraste byggnader i en omröstning som anordnades av tidningen NST.
Här följer en liten återblick på ”hoddornas” historia. Dessutom är texten inte
bara en berättelse om dessa vackra byggnader utan även en mycket intressant sammanfattning av hela hamnens historia.

Tack Lars för ditt bidrag!

 

”Fiskehoddorna” i Vejbystrand

I hamnen i Vejbystrand
ligger nio röda fiskebodar vackert samlade tillsammans med ytterligare en, som är gul. Men bodarna har inte alltid legat där.

Under större delen av 1800-talet fanns det ingen hamn i Vejbystrand, endast en ”kaus”. Fiskebåtarna förtöjdes oftast vid någon påle intill en enkel stenbrygga, bakom en skyddande udde.

1881 beslöt 30 fiskare i Vejbystrand att tillsammans bygga en riktig hamn,
vilken stod färdig året därpå.

Efter några år i början av 1900-talet med dålig tillgång på fisk kom vändningen år 1913, då fångsterna översteg allas förväntningar. Den goda tillgången på fisk gjorde att fisket åter blommade upp och bidrog till matförsörjningen under de svåra krigsåren. Hamnen blev nu för liten och dessutom kraftigt nedgången.

Efter första världskriget kom därför
diskussionerna igång på allvar att ersätta den gamla hamnen från 1882 med en ny. Välkända personer blandade sig i diskussionen. Doktor Ernst Lindahl på Kronprinsessan Victorias kustsanatorium talade i egen sak och menade att det fanns riskfriare arbeten att få på sanatoriet. Men finansminister Ernst Wigforss, som hade sommarstuga i Stora Hult, var positiv till hamnbygget och hjälpte till bakom kulisserna. Vejbyborna lyckades övertyga myndigheterna att hela statsbidraget skulle satsas på en enda hamn, i Vejbystrand, och inte delas med Magnarp och Skälderviken. Först 1934 stod den nya hamnen färdig.

Av överblivet virke från hamnbygget byggdes den s.k. ruffen, en samlingslokal, som låg i centrum av hamnområdet och som alla med båtplats fick använda. Den försågs med ett rundat tak för att likna en kajuta på gamla skutor. Ruffen, som renoverades av Bernt Nilsson för några
tiotal år sedan, används än idag.

I slutet av 1930-talet fanns det i Vejbystrand en fiskare, som hette Nils Lund. Han var svenskamerikan, men kom ursprungligen från trakterna av Gullmarsfjorden i Bohuslän.

Nils Lund hade rest med amerikabåten många gånger för att arbeta i Gloucester i Massachusetts. Där följde han med kuttrarna ut på fiske och så jobbade han i hamnen på olika ölsjapp. Han kunde spela dragspel och spelade alltid i 3:e klass på amerikabåten, på så sätt reste han gratis.

Nils Lund hade en släkting i Vejby vid namn Janne Th Johansson, som varit skeppare, men som nu sålt sin skuta och pensionerat sig, liksom Nils Lund. Båda var nu hobbyfiskare och skaffade tillsammans ett bottengarn, som dom i många år hade på pålar vid Saltörsrevet, strax nordväst om hamnen.

Tillsammans byggde dessa båda 1938 en fiskebod, som placerades på plintar, mitt för slipen i hamnen. Det var den första fiskeboden i Vejbystrands hamn.

Strax intill byggde senare fiskare Georg Kronfält sin fiskebod. Där låg även ett båthus mitt för slipen, och som ägdes av ”Bil-Knutsson”, och som Vejby
fiskehamnsstyrelse givit sitt godkännande 1947.

Det påstås att bröderna Ralf och Edvin Kronfält senare övertog Lunds och Johanssons bod.

Reglerna för utnyttjande av marken kring bodarna var noga: ”Den som brukar större markyta än fiskeboden står på skall inhägna området samt att hyra utgör 2 kronor för varje påbörjat femtontal kvm och inhägnaden får inte göras utan hamnstyrelsens tillstånd”.

År 1948 ansökte fiskaren Gustaf Jönsson om att få bygga en fiskebod på 15 kvm intill Röyters båthus och Ingvar Dahlins ”salteri och isupplag” i norra delen av hamnen.

Gustaf Jönsson kallades för ”Jänken”. Han var nämligen svenskamerikan och även han hade ofta rest till Gloucester i USA, ibland var han borta i 7-8 år i sträck. Där fiskade han bl.a. på den skonare som året efter hyrdes ut till det filmbolag som spelade in klassikern ”Havets hjältar” med Spencer Tracy.

Gustaf Jönsson kom slutligen hem för gott till Vejbystrand på 1940-talet och började hobbyfiska här. Därför byggde han den gula boden. I sjöboden förvarade han inte bara fiskeredskap utan även sjökort från den amerikanska ostkusten och Newfoundlandbankarna och en större mängd slipsar från 1930-talet, i mycket grälla färger.

Den gula boden var den första (och enda) i hamnen, som byggdes på platta. Alla övriga står på plintar.

Nordost om den gula boden låg brandkårens garage. Vejbystrands brandkår hade under senare delen av 1930-talet fått en gammal buss till skänks, som man lät bygga om till brandbil. Den hade ingen vattentank och de flesta brandmännen satt på bänkar utmed sidorna och höll sig i repöglor. Slangrullarna fanns längst bak och vattensprutan kopplades efter på släp. Eftersom brandbilen var utan vattentank fick brandmännen lita helt på de brandbassänger som fanns runt om i byn.

Brandkåren hade sedan 1934 ett garage på Byvägen 13, men i detta fick inte den nya brandbilen plats. Därför byggdes garaget invid hamnen 1938.

Brandkårens garage såldes i slutet av 1950-talet och nedmonterades. Av materialet byggdes ett nytt hus på Nybyvägen. Några år innan garaget såldes hade det hyrts ut till Thure Jansson, som hade fiskaffär där, i konkurrens med Ingvar Dahlin.

År 1955 fanns det förutom båthus och rökeri totalt tre fiskebodar på hamnområdet, med följande ägare: Georg Kronfält, Gustav Jönsson och Ralf Kronfält. Hyran för varje bod var 2 kr per år.

I slutet av 1950-talet blev fler hobbyfiskare intresserade av att ha en egen fiskebod i hamnen.
Dessutom låg de gamla fiskebodarna mitt emot slipen och i vägen när man skulle ta upp båtarna.

Det togs då fram ett förslag att bygga bodarna på rad, tak mot tak, som i Bohuslän, längs med kajkanten i hamnen, men det stötte på patrull. Folk längre inåt land klagade på att utsikten skulle försvinna.

I stället beslöts att förlägga bodarna i norra delen av hamnen, invid den gula fiskeboden, där det nu fanns ledig plats sedan brandkåren flyttat.

På 1960-talet monterades bodarna mitt för slipen ner och byggdes sedan åter upp på den nya platsen. Med början ca tjugo år senare tillkom successivt övriga sex bodar och i dag finns det nio röda bodar, som ser nästan likadana ut samt den ursprungliga gula boden.

2008 vann fiskebodarna i Vejbystrand första pris i NST:s omröstning ”Ängelholms finaste byggnad”.

De vackra fiskebodarna
har inspirerat många med konstnärliga anlag. 2009 finns
fiskebodarna på bild i flera turistbroschyrer.

Text Lars Olefelt

__________________________________________________________________

Per Bjuvsten har skickat följande intressanta bilder från hamnen. Speciellt intressanta blir några av dessa bilder med tanke på den renoveringen av hamnen som nu äger rum.

Tack Per!

 

 

___________________________________________________________________

Vill tacka Claes Persson för följande bilder från hamnen och
Vejbystrand. Dessa bilder är i originalutförande vykort från vår vackra by och
hamn. Är det någon som har en aning om vilka år dessa vykort kan ha tagits?
Mejla gärna om du vet (johan.lundstrom@bjarenet.com)

Tack Claes!

__________________________________________________________________

2011-05-12

Lars Olefeldt har återigen varit generös och låtit oss ta del av hans stora kunskap om bygdens historia och de personer som verkat här. Nedan kan du läsa om Fiskare Månsson, denna lilla berättelse kan du också finna i Lars bok, Vägsjäl Stora Hult (2002)

Tack Lars!

Fiskare Månsson hade alltid karameller i fickorna!

Den mest kände yrkesfiskaren var Kalle Månsson. Han hade en eka vid Långabro. Den använde han när han skulle fiska ål.

Kalle Månsson kom från Råå till Stora Hult 1936 för att fiska. Han byggde ett hus vid Saltörsvägen, på tomten sydost om Idas gård. Kalle gifte sig med en av Idas döttrar, Margit.

Månsson var en profil.  Han hade en fin båt i Vejbystrands hamn. Han var en av de första som skaffade en fiskebåt med dieselmotor. På morgonen gick han längs Saltörsvägen mot hamnen med sin gammaldags rullebör och på kvällen kom han tillbaka med flundror till försäljning. Han hade även försäljning av fisk i hemmet. Dit kom fiskförsäljare ända från Vejbyslätt och köpte fisk.

Fiskare Månsson var ”full i fanken”. Han hade alltid karameller i fickorna och som han bjöd barnen på, till deras stora förtjusning. Han lärde barnbarnen dumheter. Om någon frågade:

–          Vad ska du bli när du blir stor?

Då kunde det hända att barnet svarade, som morfar lärt honom:

–          Ett stort jäkla nöt, precis som du!

Fiskare Månsson bodde kvar i huset vid Saltörsvägen till sin död 1977.

_______________________________________________________

2011-04-03

Lars Olefeldt har haft den stora vänligheten att bidraga med ett par historier om två  riktiga Vejbystrandsprofiler, Röyter och Pjäsen, som var nära förknippade med vår hamn under förra seklet.

Vi vill tacka Lars för dessa fantastiskt intressanta berättelser om de två männen som levde och verkade i en svunnen tid här i Vejbystrand.

RÖYTER

Erik Röyter eller ”Röyter”, som han alltid kallades, föddes den 3 mars 1891 och växte upp i Torekov. Sjön var tidigt en väsentlig del av hans liv. Nästan hela släkten bestod av sjökaptener. Edvard Röyter, Eriks far, utexaminerades från navigationsskolan i Göteborg som 21-åring i början av 1870-talet och som den dittills yngste sjökaptenen.

Röyter seglade själv lite i unga år, men kom aldrig längre än till Köpenhamn.

Jakt och fiske var Eriks stora intresse som ung. När jakten var över, var han den i jaktlaget som oftast hade fått mest harar eller fasaner. Han hade en väldigt skarp syn långt upp i åren, något han hade glädje och nytta av på havet. Prickskytte- eller jakthistorier hade han på lager för den som var intresserad.

Han brukade berätta om hur han sköt fiskmåsar från höften. Den skrönan var det dock inte många som trodde på.

När Erik Röyter växte upp levde många människor i Torekov på vad havet kunde ge. Troligtvis fick han i sin ungdom rådet av någon att söka in till ”tullen”. Statlig tjänst ansågs då som ett säkert levebröd. Han började sin tjänstgöring vid Tullverket den 11 mars 1912, då han antogs som Extra Ordinarie Kustroddare (nyanställd kustvakt).

Erik stationerades först i Limhamn, där han tjänstgjorde en tid som kustroddare/kustvakt.

1920 upprättades kustposteringar i Kattvik, Svanshall och Vejbystrand. Detta berodde på att Tullverket ville ha sina kustvakter jämt utplacerade längs kusten. Erik förflyttades till Vejbystrand, som första och enda kustuppsyningsman.

Erik Röyter förlovade sig den 11 november 1923 i Laholm och gifte sig i Båstad den 5 maj 1924. Hans fru hette Nathalia Kristina Möller, född den 1 juni 1896 i Hallavara, död den 6 april 1976. De fick tre barn: Ella, Ebba och Thorwald.

Röyter såg allt

Röyters ansvarsområde sträckte sig från Ängelsbäck till Skepparkroken. Ibland patrullerade han ända till Vegeholm, som vikarie när kustuppsyningsmannen i Skälderviken var semesterledig.
Nästan varje natt gick Röyter från Vejbystrand och norrut längs stranden, för att bevaka så att ingen smugglade sprit eller andra varor. Tjänstgöringen var ofta oregelbunden. Han patrullerade till fots eller på cykel. Han hade alltid hund när han patrullerade. Hunden var en svart schäfer som hette Zenta och var en tränad polishund som Tullverket tillhandahöll. Den var stor och stark.

Vejbystrandsborna  sa om Röyter när han var ute och patrullerade:
– Det Röyter inte hör, hör hunden och det hunden inte ser, ser Röyter.

När Röyter patrullerade var han klädd i vadmalsbyxor och svart, hellång rock. Han var glad för att bära väst. Ofta bar han båtmössa, vintertid med päls av fårskinn.

På sin patrullering norrut hände det att han vid midnatt knackade på hos Emil Nilssons i Stora Hult för att köpa ägg. Men han knackade bara på om det lyste i fönstren.

I Vejbystrand bodde Röyter på Tångvägen 1, på hörnet Tångvägen – Saltörsvägen.

På sin lediga tid sysslade Röyter med fiske och båtar. Hemma gick han alltid klädd i overall.

Han reparerade båtar och båttillbehör på gårdsplanen och på allmänningen utanför. Ute på koängen låg oftast någon båt som skulle göras i ordning, en eller två nere i båthuset och ett par borta vid slipen.

Båttillbehör förvarades i källaren i huset. Den var oftast rejält fylld av gamla båtmotorer och motordelar.  Men där hade han inget elektriskt ljus. Nathalia, Röyters fru, sa ibland till honom att han hade en sådan förskräcklig röra. Och visst var där rörigt, men Röyter visste exakt var han hade sina grejor.

– Jag kan hitta vad som helst, sa han.

Och det kunde han.

Priset var alltid hemligt

Röyter älskade att göra affärer. Han köpte och sålde båtar och båtmotorer. Ofta gjorde han affären för dess egen skull utan att tjäna ett öre, bara för att det var roligt. Han ville gärna vara andra till lags. Hustrun tyckte många gånger att han var alldeles för tillmötesgående för att tillfredsställa presumtiva köpare/säljare.

– Köpa kläder för några hundra kronor, det tycker han är för dyrt. Men att köpa en båtmotor för några tusen går bra.

Det var alltid hemligt vad Röyter betalat för båtarna han sålde. Frågade man, sa han att han glömt priset. En gång köpte han en båt, som hämtades med lastbil utanför Göteborg, och som han sålde vidare. Affären gjordes upp per telefon med säljaren i Göteborg. Det var emellertid fel på telefonlinjen så samtalet kunde även höras av grannen.

Någon dag senare mötte Röyter grannen, som frågade:

– Nå, tjänade du nåt på affären?

– Nej det blev förlust

– Men du hade ju bara gett (och så nämndes en summa)

– Hur vet du det?

– Det har jag hört på telefon!

Röyter for in i huset och ringde genast till Televerket för att klaga.

Den egna båten byggde Erik Röyter redan i slutet av 1930-talet. Han lånade då paviljongen i Vejbyparken en vinter och använde den som båtbyggarverkstad. Båten döptes till Ella, efter ena dottern.

Därför hade han alltid en tändsticka i mungipan

Erik Röyter  var en hialös person. Han såg till att han alltid hade något att göra. När han väl hade bestämt sig för att göra en sak gick det inte att stoppa honom.

Röyter hade alltid en tändsticka i mungipan, som han bet på. Även medan han pratade. Orsaken till detta var följande. Han rökte fram till andra världskrigets utbrott. Då blev det ransonering och han fick välja mellan kaffe- och tobakskuponger. Han valde kaffe och slutade röka. Istället började han tugga på tändstickor.

Erik var lång, närmare 190 cm. Han hade långa ben. På vintern, när det låg is på Skälderviken hela vägen ut, sa man om Röyter:

–  Så satte han sig på yttre sten (i hamnen) och tog på sig skridskorna. Han skulle köra skridskor till Torekov. Så tog han första skäret till Black (Stenen som ligger utanför hamninloppet, där det idag står en röd kvast), andra skäret till Grydesten, tredje skäret till Yttre Grytskär, sen åkte han bara.

Han var inte glad för att bli fotograferad. En gång blev han fotograferad och då begärde han genast att få filmen av fotografen och det fick han. Filmen förstördes.

Han tittade sig sällan eller aldrig i spegeln.

– Jag vill inte veta vilken räli gubbe jag e, sa han.

Erik Röyter var illmarig och klipsk, vänlig, lugn och sävlig. Den allmänna uppfattningen bland ortsborna var att Röyter var pruten, d.v.s. ganska ekonomisk av sig.

En gång hade tändningen till båten gått sönder och mannen som ägde båten begav sig till Röyter för att köpa en magnet. Röyter hade mycket riktigt en magnet, som inhandlades för 50 kr. Senare på dagen visade det sig att magneten gick på fel håll så mannen begav sig till Röyter för att byta den.

– Denna magneten fungerar inte. Har du nån annan?

– Ja, men den kostar 100 kr, svarade Röyter.

Det hände att Röyter var ute och fiskade hummer i natten med en kamrat. När de fått några humrar ombord sade kamraten:

– Du, jag köper hummern!

– Det kan du väl få, sa Röyter.

– Vad ska du ha?

– Två kronor!

Kamraten tog genast upp pengarna och gav dom till Röyter i näven. Som med en gång tog upp en tändsticksask ur fickan och tände en tändsticka i handflatan.

– Nä, du….

Det var två femöringar han fått.

Han var försiktig i affärer, stora som små.

Röyter var en mästare på sjön

Han hade ett otroligt lokalsinne på sjön och var alltid väl förberedd.

En gång gick det hög sjö och då lossnade en kopparnit på utsidan av skrovet och båten började läcka. Bräderna i skrovet delade på sig.

– Oj, sa Röyter och tog upp en skruvmejsel och en näsduk, som han hade på sig och stoppade med hjälp av mejseln in näsduken i hålet där niten suttit.

– Ja, det får man alltid ha med sig, sa han, en näsduk och en mejsel, om det skulle gå läck.

Röyter gillade havet. Inte bara när han var ute i båten. Han ville se havet.

En gång reste han till Osby några dagar. När han kom hem till Vejbystrand igen utbrast han:

– Jag har inte sett vann på ett par, tre da´, det var alldeles himskt!

Det påstås att Röyter hörde dåligt. När han inte ville höra, menar en del.

Han var uppe hos rörmokaren och skulle köpa ett rör till utblåsning till sin båt.

– Vad kostar det, frågade Röyter.

– En femma, sa rörmokaren

– Va?, sa Röyter

– En tia, skrek rörmokaren

– Du sa en femma först, sa Röyter

Han ville bara höra det han ville höra.

Röyter gick aldrig på kalas

Men faktum är att Röyter hade nedsatt hörsel. Detta funktionshinder gjorde bl.a. att han ogillade fester, eftersom han hade svårt att uppfatta normalt tal. I synnerhet om många talade samtidigt. Han gick nästan aldrig på kalas.

Röyter sjöng bra. Men bara när han var ensam eller inom familjen. Han sjöng gärna psalmer. Han var nöjd med sin sångröst.

– Gråt, Erik Röyter, gråt. Det är synd att en sån vacker stämma en gång skall läggas i graven, sa han.

Han hade hörapparat på äldre dar. Den använde han emellertid sällan.

– För då hör jag när dom pratar om mej, sa han.

Han älskade det fria och friska livet på havet. Helst fiskade han hummer. Han hade hummertinor (hummerkubor) av trä som han satte ute kring Grytskären.

En gång när Röyter släppt ner en tina märkte han att förlovningsringen var borta. Han drog upp tinan igen och fann ringen som fastnat i munnen på tinan!
Röyters hummerfiske var vida känt och alltid lite av ett hemlighetsmakeri. När han bundit klorna på humrarna virade han in dem i byxbenen på oljestället. Det var svårt för någon att bedöma om byxorna, som han alltid bar under armen, innehöll 2 eller 15 humrar. Skulle han någon gång få fler gömde han en del under durken på båten och hämtade dem senare på kvällen!
Även om Röyter hörde dåligt njöt han av kunna säga till de nyfikna på kajen:

– I dag var det mest skit.
Oavsett om fångsten hade varit bra eller dålig!

Under kriget, när det inte fanns andra uppköpare av fisk, var Röyter auktoriserad mottagare av torsk för statens räkning, eftersom det var ransonering.
Fiskare på andra orter var avundsjuka på att Röyter hade bränsle till sin båt under kriget. Men det var inget skumt med det. Han hade varit förutseende nog att gräva ner ett fat råolja i trädgården, långt före ransoneringen. I ett brev daterat 21 augusti 1940 till Tullkammaren i Helsingborg klagade ”Samtliga fiskare i Torekov” på att Röyter fick lov att fiska och undrade var han fick bränsle ifrån till båten.
Skrivelsen besvarades av Köm Harry Andersson, som ställde sig helt på Röyters sida. I svaret står bl.a. att läsa följande:

”Beträffande skrivelsen i övrigt, som visa prov på vad man kan kalla torekowssvenska med signatur i pluralis är ett klart bevis på den s.k. svenska avundsjukan, eller man kan säga ren nidskrift……Signaturen är således förfalskad, då utredningen givit vid handen att skrivelsen icke är författad av någon person, som kan kallas för att vara fiskare. Med stöd av ovanstående gjorda utredning får jag härmed vördsamt föreslå, att inga vidare åtgärder mot Röyter vidtages;”

Röyter blev inte inkallad under krigsåren utan patrullerade som vanligt.
Tog Röyter någonsin fast någon?

Tog Röyter någonsin fast någon? Ja, faktiskt. År 1951, hans sista år som kustuppsyningsman.

I fredstid ”haffade” han aldrig någon smugglare. Han tog heller aldrig till vara något av värde, som flutit iland. Däremot drev mycket upp på land under kriget, som skulle tas till vara och registreras. Däribland vrakresterna och kvarlevorna från besättningen på en flygande fästning som störtade någon sjömil sydväst om hamnen. Planet var på hemväg från en bombraid i Tyskland.

Efter kriget kom anhöriga till besättningen på besök i Vejbystrand och fick då några av de saker som Röyter tagit tillvara, bl. a. ett schackspel med platta pjäser instuckna i cellofanfickor.

Röyter prenumererade på Göteborgsposten större delen av sitt liv. Detta gjorde han av en enda anledning, båtannonserna.
En dag, i maj 1951, var han med båt i Kattvik och på återvägen passerade han Hovs Hallar. Där låg en båt och Röyter kunde se att det inte var ”båtmänniskor” som fanns i båten. Dagen innan hade Röyter läst i Göteborgsposten om en båt som blivit stulen i Göteborg. Röyter kunde identifiera båten, som den stulna båt som beskrivits i tidningen och tog såväl båt som tjuvar på släp till Tullen i Torekov.

Glad för att köra moped

Under senare delen av livet körde Röyter mycket moped. I slutet av 1940-talet köpte han sin första cykel med påhängsmotor, som sedan ersattes med ett antal mopeder under årens lopp. Otaliga var de gånger han åkte till Torekov och Kattvik, med eller utan nät på pakethållaren. Hade han inte en egen båt liggande i någon av hamnarna längs färdrutten lånade han en på platsen. Oftast en båt som han själv tidigare ägt eller monterat en motor i.

En natt på väg hem från Torekov körde han på en häst vid Västra Ljungby skola. Både hästen och Röyter klarade sig, men mopeden blev lite tillknycklad.

På äldre dar fick barnbarnen springa igång mopeden åt honom.

1978 flyttade Röyter ut i längan intill boningshuset på Saltörsvägen 1. Det gillade han inte. Barnen övertog nu huset. Källaren hade han dock kvar, med alla reservdelar till båtar och båtmotorer.

Även som 90-åring gav han sig ut med båt. Då kröp han i land, upp på kajen. Han ville aldrig ha hjälp bort till bilen, utan kröp även den biten

Trots att Röyter hörde dåligt tyckte han om att spela kort, speciellt fyrmannatolva, men blev lite sur om han inte vann. På hösten och vintern ”roterade” Röyter med fru runt på några ställen, dels hemma och dels hos goda vänner i byn, Stora Hult eller Lervik och spelade kort och drack en tår kaffe.

Om det var något Röyter inte gillade så var det präster. Han sörjde mycket sin hustru vid hennes bortgång 1976, även om han inte var med på begravningen. Men han besökte senare ofta graven på sina mopedturer till Torekov under ytterligare tio år av sitt liv. Han dog den 27 augusti 1988.

Återvände alltid till Hallands Väderö

Många i byn var nog lite avundsjuka på Erik Röyter. De tyckte kanske att han kunde ta tag i saker och engagera sig bara för att han hade sin försörjning ändå. Men de tog gärna emot hjälp med båtar och motorer. Bland sommargästerna var Röyter mycket populär och de uppskattade hans alltid positiva inställning. Han var aktiv hela sitt liv och en väsentlig del av Vejbystrand långt efter sin 90-årsdag.

Erik Röyter hade en speciell känsla för Hallands Väderö och varje sommar gjorde han en tur till ön och runt den, ensam med en termos och några smörgåsar. Ofta gjorde han då också en promenad över ön för att ta en titt på hur texten, ER 1918, inristad i barken på en gammal bok med åren kom allt högre över markytan.

Lars Olefeldt

  ____________________________________________________________

PJÄSEN

Johannes ”Pjäsen” Andersson bör ha fötts kring 1880. På gården hos Kapten Öhman i hörnet Tångvägen – Lilla Gränd i Vejbystrand fanns en länga där Pjäsen bodde inackorderad. Adressen var Tångvägen 7. Huset finns inte längre, det är rivet. Det bestod av ett rum och kök och hade spåntak och jordgolv och var mycket torftigt inrett. Det fanns inget elljus. Det stod en kamin i det större rummet. Pjäsen rakade ut askan ur spisen direkt på jordgolvet.

Han hade under en tid även lite höns.

Johannes Andersson var fiskhandlare och en av de verkligt stora profilerna i Vejbystrand under första hälften av 1900-talet. När vejbystrandsborna talade om honom sade de alltid ”Pjäsen”, när de talade direkt till honom sa de Johannes. Alla kände honom.

Snabb i repliken

Pjäsen var snackesam. Han talade om mycket och många, men han förtalade aldrig någon. Han var aldrig elak, men kunde svara för sig. Till hans popularitet bidrog hans slagfärdighet. Han var snabb i repliken och byborna tyckte det var roligt om de någon gång kunde ”sätta dit” honom.

Johannes Andersson blev av några betraktad som en slags byfåne. Men han var en rejäl människa, säkert inte dum, men fattig och osäker. Han försökte ”freda sig” genom att spela lite tuff och snabbt ge svar på tal.

Han visste mer än man kunde tro. Gamle brandchefen hade träffat doktor Rydbeck, som köpt grannhuset intill Johannes. Dessa båda stod och pratade utanför affären när Johannes kom förbi. Då säger brandchefen:

– Johannes, kom hit, så ska jag presentera dig för din nye granne.
Johannes stannade. Då sa brandchefen:
– Johannes, detta är doktor Rydbeck.
Johannes tänkte en stund och svarade sedan:
– Ho, ja, e de en sån doktor som kan gona folk?
Det var det nu inte, men Pjäsen visste att det fanns olika typer av doktorer.

Pjäsen bar alltid trätofflor. Han gick krokigt framåtböjd med nävarna på ryggen. Ofta hade han mörk kostym och väst. Ibland bar han en trekvarts lång gammal rock, ofta en vegakeps och byxbenen var alltid en aning för korta. Han var snarare skäggig än orakad.

Pjäsen killade alltid ålen

Johannes livnärde sig på att köpa upp fisk, som han sålde vidare genom att gå runt med sin kärra i bygden. Han fångade inte någon fisk själv. Kärran var gråvit, av trä och med stora hjul försedda med metallringar och eker av trä. Han drog kärran efter sig. Den var ganska tung.

När någon av fiskarna sålde sin fångst till Pjäsen så brukade han stå och killa ålen.
– Lever den? frågade han.
Om den inte rörde på sig fick säljaren inget betalt. Den skulle vara färsk.

Fiskarna tyckte synd om honom, eftersom han var så fattig. Därför fick han nästan alltid kredit och behövde inte betala förrän dagen efter. Då kom han med sina pengar inslagna i sju silkespapper.

Pjäsen köpte alltid hel torsk, aldrig rensad. Han gick bort mot Vantinge, Margretetorp och Hjärnarp. Ofta bytte han fisk mot kött och bröd och andra matvaror.

Johannes  sa en gång:
– Bönnorna däroppe i Vejby, daj e så govelna (samma som godhjärtiga). Jag fick ett par fläskabida, sa han, me maj him. Gula o granna som en äggablomma!

Han kunde vara ironisk också.

Det kunde bli långa dagsturer med kärran och ibland var det tungt.

Det var troligtvis då, som Pjäsen, inspirerad av Sven Mats Joel, beslöt sig för att sätta segel på kärran. Han riggade på mast och segel och gav sig av. Någon som såg Johannes komma, sa:
– Ja, så kommer Johannes i medvind oppad vajen och in på gården och lovar runt pumpen och går opp mot vind och stannar kärran.

Pjäsen hade inte segel på kärran många dagar. Han fann snart att han hade problem när han skulle hem, för då var det motvind. Han kunde ju inte kryssa.

Alltid tillbaka i Vejbystrand innan stängningsdags

Varje dag kom han alltid tillbaka till Vejbystrand strax före kl. 7 på kvällen, då han parkerade kärran utanför Kal Jans affär och gick in just innan stängningsdags. Först gick han, vintertid, bort till kaminen som stod och glödde, för att värma sig. Ibland öppnade han luckan och spottade in snuset i elden. Han var liksom andra snusare i Vejbystrand mycket pricksäker.

Pjäsen köpte ofta nymalet kaffe i Kal Jans affär. När han sedan kom hem ställde han påsen på bordet och öppnade den, så doftade det gott i hela huset hela natten.

En gång när Pjäsen kom in till Kal Jans och såg korvarna som låg i disken sa han:
– Ack, vidde ni, när jag ser dom darr korvarna så påminner dom maj om Åkar-Jannes hingst!

Viggo Zadig i Stora Hult kom ibland till Kal Jans affär och då skulle han ofta ha mogen ost, en Roquefortost som luktade kraftigt, det nästan rann av den. En gång kom Pjäsen in i affären just som Zadig beställde osten. Expediten Ernst hämtade osten i källaren, tog upp den på disken och öppnade pappret. Johannes, som stod lite längre bort i affären, började sniffa när han kände lukten och sedan tittade han under sina trätofflor och utbrast:
– Jag tror här är nån som trampat i nån o-dör!

Pjäsen bjöd sig själv på söndagsmiddag

Johannes Andersson hade det inte så gott ställt. Han gick hem till Kal Jans ett par gånger om året, alltid en söndag. Han dök alltid upp strax före klockan 12. Syftet var naturligtvis att få vara med på söndagsmiddagen. Det fick han också. Sedan stannade han hela dagen, på eftermiddagskaffe och kvällsmat.

På julafton kom grannarna hem till Pjäsen med en skål risgrynsgröt. Han lämnade sedan tillbaka karotten, alltid på en söndag, strax före söndagsmiddagen. Då visste han att han blev bjuden på ett mål mat till.

Rätt ofta kom Johannes till caféet och ville köpa ”begagnat bröd”, d.v.s. gårdagens bröd, eftersom det var billigare. I caféet fanns anställda flickor. En, som hette Signe, tyckte det var så roligt att skoja med Pjäsen. En dag, när han kom in, sa hon:
– Ska du inte gifta dig? (Hon var väl 18-20 år)
– Ja, ja, ja, sa Johannes, det var där en i Vejby också som sa, men han är inte redigt redig.

Pjäsen hade många lodisar som våldgästade honom. I Kal Jans affär köpte han alltid små portioner. En dag i affären mötte han Helenes Petter, en stor och stark man, som frågade:
– Johannes, va köber du så lide för?
– Ja, ja, en annan kan inte köba så mycke for daj, luffarna, då eda daj opp allt for maj, så jag kan bara köba litta lide var gång.
– Släng ud dom då, sa Helenes Petter.
– Släng ud dom, sa Pjäsen, det kan du saj, som e stor o stark, men en annan e liden och vesen.

Satte tofflorna

En gång plockade Åke Svensson upp Pjäsen i sin taxi i Vejbyslätt, för han tyckte det var synd att han skulle gå hela vägen hem. Det var på den tiden bilarna hade fotsteg på utsidan.

När de kom till Vejbystrand så skulle Pjäsen stiga ur bilen. Han öppnade dörren och sedan satt han bara och tittade och såg konfunderad ut.
– Va tittar du efter, Johannes?
– Mina tofflor! Jag satte dom ju här i farstun!
Han hade satt dom på fotsteget utanför bilen och nu hade de fallit av.
– Dom e min själ väck!
Pjäsen var så fin på det att han inte ville gå in med tofflor på i nya bilen.

Efter kriget kom det snabbare båtar i hamnen men Pjäsen var inte så van vid att de gick så fort. Lennart Andersson hade köpt en båt med utombordare och den gick väldigt fort efter den tidens mått mätt. Pjäsen såg båten köra iväg och då sa han:
– Aj, aj, aj, nu ligga skrubborna på dämmet och bäftar!

Det flög ganska ofta flygplan, SK25 från Ljungbyhed, i cirklar över Vejbystrand med omnejd. När Pjäsen såg ett flygplan utbrast han:
– Hocken i den, de e bäst o huga saj, forr daj kan ligga o greja. Dom kan ju tappa en ho´tång eller en skrumajsel eller nåd!

Ett opåverkat naturbarn

När Johannes´ hyresvärd, Öhman, gick bort skulle Pjäsen gå på begravningen. Men först skulle han ha rena fina underkläder. Han kom in i Kal Jans affär. Det hade blivit modernt med underkläder med gummiband, det fanns ju inte förr.

Ernst i affären pratade för varan och lurade ett par sådana på honom. Pjäsen tog dom på och gick i kyrkan. När han varit där behövde han gå ut på toaletten. Men han kunde inte hitta någon gylf i kalsongerna.

Så han kom hem och kastade dom på disken i affären och höjde rösten:
– Vad är detta för kalsonger? Ni har ju glömt att sy i en gylf!
Ernst svarade:
– Johannes lille, du har ju tatt dom bakofram!

När själva begravningsmiddagen på pensionatet var slut och det skulle bli kaffe och tårta, blev det en paus. Pjäsen hade för dagen även på sig ett s.k. söndagsblad, eller förstycke, som det kallades förr samt styvkrage och lösa manschetter. Detta hade han också köpt i Kal Jans affär. I pausen gick Johannes därför åter till affären och sa:
– Jag kan inte ha det här, jag kan inte ånna (andas).

Ernst i affären (som ofta skämtade med Johannes) letade upp en hovtång, den största dom hade i affären. Han drog och drog och låtsades att han hade svårt att få upp kragknapparna.
– Jädrans va de sitter hårt! Stå still, Johannes!

Till sist ”lyckades det” för Ernst och Pjäsen fick krage, förstycke och manschetter inslagna i ett litet paket, som han tog med sig till den fortsatta middagen. När han kom till pensionatet lade han paketet i fönsterkarmen med kommentaren
– Det kan ligga här tills jag ska gå hem.

Han satt sedan i blåskjorta med invikt krage och drack kaffe och åt tårta.

Det var troligen på samma begravning som det serverades, som man ofta gjorde förr, pastej och buljong i kopp. Pjäsen, som var ovan vid detta, drack ur koppen och utbrast:
– Tvie, ett sånnt solllt kaffe!!

En dam som var med på middagen berättade senare:
– Jag, gamla människa, som är så gudfruktig, sitter och skrattar på en begravning!

Pjäsen var ett verkligt naturbarn.

Han gick dagen efter begravningen till pensionatet med två cigarrer, som han lämnade tillbaka.
–  Så kan ni ju sälja dom igen. Jag röker ju inte.

Johannes Andersson ville inte till ålderdomshemmet. Grannen Nathalia Röyter tittade till honom ibland. Vid ett besök såg hon att han var mycket dålig. Han kördes genast till ålderdomshemmet, där han fick sitt första bad på länge. Han dog inom en vecka.

Johannes ”Pjäsen” Andersson dog i slutet av 1940-talet. Namnet ”Pjäsen” fick han redan som nyfödd, när hans pappa såg honom och utbrast:
– O sicken liden grann pjäs!

Det finns en gata i Vejbystrand som heter ”Johannes väg”. Den är inte uppkallad efter Pjäsen. Men det är en helt annan historia…..

Lars Olefeldt

___________________________________________________________

2011-02-10

Fredrik Hansson har lämnat följande intressanta bilder från en svunnen tid.

Tack Fredrik för ditt bidrag!

Bygget av den hamn som vi känner idag, ca 1934

 Ytterpiren tar form! (1934)

 

En bild på några av de arbetare som såg till att vår hamn har stått trygg fram till våra dagar. Är det någon som kan identifiera vem som är med på bilden?

 

 Algot och Stig med dagens fångst, bilden troligtvis tagen på 70-talet.

Algot i sin båt

 Alfons, Sven och Kjell-Åke hårt arbetande på södra piren

 

 Edvin Kronfält 70 eller tidigt 80-tal. På den tiden fanns det gott om fisk i viken!

 

 Edvin, Gunnar och Algot 1985